Du är fiktion
Ett litet embryo.
Med dina gener.
Gener som bestämmer vem du kommer att bli.
Gener, som tillsammans med din omgivning under uppväxten, formar dig.
Gener och din uppväxt som tillsammans med dina djuriska* instinkter skapar dig.
Din egna vilja? Din kraft att förändra? Din själ? Din identitet? Ditt jag?
Det är fiktion.
Du är dina gener, din uppväxt och dina instinkter.
Vad finns det mer?
Ingenting.
Ditt jag är fiktion.
Du är fiktion.
* Eller mänskliga om du nu anser dig vara en sådan särskild varelse
En högre nivå
Det är inte konstigt att man håller fast vid tanken att man är bättre än alla andra.
Att man tror att ens tankar och livsfilosofier är mycket djupare.
Att man tror sig vara på en högre nivå.
På en mentalt högre nivå.
Det är inte konstigt att man håller fast vid tanken att man är bättre än alla andra då människan tycks vara en misslyckad skapelse.
Det är inte konstigt att man tror att ens tankar är djupare än alla andras då människan tycks vara en ytlig och trångsynt skapelse.
Det är inte konstigt att man tror sig vara på en mentalt högre nivå då människan tycks vara en iten och dum skapelse.
Ansiktet utåt.
Känslan av att mitt ansiktsuttryck inte visar det jag känner. Utan det jag vill att du ska tro att jag känner.
Tårar vid stunder av sorg.
Leenden vid stunder av lycka.
En nedlåtande blick för att inge en känsla av överlägsenhet. En falsk känsla av överlägsenhet?
Olika skådespel och miner av akter för att jag tror att du iaktar mig.
För att vara mer intressant än ett tomt uttryck.
En tom insida.
En tom insida utan känslor?
Rädda genom att riva
Okomplicerade lyckliga sinnesstämningar och människor intresserar mig inte.
Det är din förtvivlan, din olycka och dina djupa sinnestämningar som lockar mig.
Det finns så mycket mer där bakom.
Jag vill riva muren. Slita isär din hy.
Jag vill befinna mig mitt i de omvälvande känslor som finns där bakom. Inom.
Jag vill veta bakgrunden till allt det onda som finns där bakom. Inom.
Jag vill att du visar mig smärtan som finns där bakom. Inom.
Jag vill visa dig vägen från allt det.
Jag vill rädda dig.
Okomplicerade lyckliga sinnesstämningar och människor intresserar mig inte.
Det är din förtvivlan, din olycka och dina djupa sinnestämningar som lockar mig.
Det finns så mycket mer där bakom.
Jag vill riva muren. Slita isär din hy.
Jag vill befinna mig mitt i de omvälvande känslor som finns där bakom. Inom.
Jag vill veta bakgrunden till allt det onda som finns där bakom. Inom.
Jag vill att du visar mig smärtan som finns där bakom. Inom.
Jag vill visa dig vägen från allt det.
Jag vill rädda dig.
Okomplicerade lyckliga sinnesstämningar och människor intresserar mig inte.
Inom Oss
Känslor gör människan
svag. Känslor gör männ
iskan vacker.
svag. Känslor gör männ
iskan vacker.
Förtvivlan
Det sorgliga är vackert
Tänk en värd fylld av bara lyckliga människor.
Bara nöjda leenden.
Inget som påverkar och berör såsom tårar, skrik och svek?
Det är det hemska, det sorgsna, det sköra.
Det skulle inte finnas.
Och inget kan få en att beröras såsom ren olycka och stark förtvivlan.
Lycka är inte intressant. Lycka är intetsägande. Lycka kommer inte i närheten va miserabel olycka då man mäter skönhet.
Jag vill leva. Jag vill känna. Jag vill beröras. Av kultur. Av musik, konst och poesi. Men hur skulle detta vara möjligt? Om det bara skulle finnas nöjda leenden i vår värld?
Bara nöjda leenden.
Inget som påverkar och berör såsom tårar, skrik och svek?
Det är det hemska, det sorgsna, det sköra.
Det skulle inte finnas.
Och inget kan få en att beröras såsom ren olycka och stark förtvivlan.
Lycka är inte intressant. Lycka är intetsägande. Lycka kommer inte i närheten va miserabel olycka då man mäter skönhet.
Jag vill leva. Jag vill känna. Jag vill beröras. Av kultur. Av musik, konst och poesi. Men hur skulle detta vara möjligt? Om det bara skulle finnas nöjda leenden i vår värld?
